Lovtal till en målarväns verk - Damián Ibarguren Gauthier - av
I tider då upplösning råder och den etablerade kulturmakten, odemokratisk och autoritär, är i förfall, i ständig jakt efter att skära ner budgeten, eftersom konsten inte är ätbar, och på väg att bygga en ”icke-makt”, dyker det inom det uruguayanska måleriet upp en djärv och inspirerad målare som verkar destabiliserande på den gängse estetiken. På undertecknad har lagts uppgiften att ansluta sig till konstnärens rop för att med ordets hjälp vidga hans publik och göra honom känd på grund av hans eget värde. Att tala om måleri har alltid inneburit ett intrång av ordet i linjens och färgens rike. Ordet kan inte göra annat än gå omvägar, eftersom det alltid trollar bort verkligheten. Emellertid ackompanjerar jag krigsropet som målarens penseldrag framkallar.
Damián Ibarguren målar först och därefter existerar han. Han säger att folk brukar kommentera hans tavlor på ett sätt som han inte hade tänkt och det förbryllar honom att folk ser det han varken ser eller hade föreställt sig, liksom att folk gör associationer till objekt, personer och situationer om vilka han inte hade en aning. Han tycker om att lyssna på kommentarerna från dem som tittar på hans tavlor, därför att då lär han sig att se dem på ett annat sätt. En gång har jag hört honom säga att han bara målade, därför att han kände behov att göra det och att efter en första skiss på pappkartongen gav han sig ut för att möta det oväntade och litade på att inspirationen skulle leda honom i hamn. För det mesta går det till på det viset och ibland flanerar pappkartongen omkring i hans kyffe, i väntan på en bättre stund assisterad av musan. Och tiden går, och då bristen på pappkartonger börjar att kännas, återtar han gamla projekt och börjar frenetiskt att måla på deras baksida. På så sätt kan hans tavlor bli tvåsidiga och innehåller det illustrerade vittnesmålet om hans kamp med idén, som eggar honom. Just det… idéerna… ett ord uttalat av en slump under en viss omständighet gör att stormen inne i hans huvud bryter lös och han ger sig ut på jakt efter uttrycket genom en gestaltning som han föreställer sig den. Han gör samma process som hans åskådare gör inför hans verk, men till skillnad från dem omvandlar han den till oljemålning. Åskådaren stannar också kvar och tänker på det han ser och känner sig utkastad mot sina egna horisonter. Plötsligt finner den sällskap i hans personer, hans barn och i de välbekanta och som av våda placerade objekten, som följer hans intuitiva balans och hans sätt att kompensera de levande färgerna med de dämpade.
Hans tavlor är en fest av färger. De är en utmaning för den mest förberedda intelligens. Stundvis liknar det en återuppstådd Paul Gauguins, i en högre tonart, provokativ, djärv och respektlös. Ibarguren har sin egen färgteori och accepterar inga kompromisser, även om han långsamt gör förändringar för att förbättra verkan av stilen och skärpan, men inte för att ge efter. Han arbetar mot tiden, det handlar inte bara om att fånga visionen, utan han måste undvika att den skingras och då finns inte någon annan bot än att måla när som helst på dygnet. Jag ser framför mig en nyligen målade tavla, ”Den 17 september” som gestaltar hans fars begravning: I den brinner horisonten i orangefärgade toner till vänster om betraktaren, -målaren tittar på scenen från ett visst avstånd – och till höger färgas det sista kvällens ljus gult, symboliskt följande den dödes väg till gravplatsen. Men i förgrunden, framför det färgstarka planet finns en ungdomlig folkmassa inramad av Fray Bentos kyrkogårdens majästetiska port, -i Damiáns måleri är de flesta personer unga människor i hans egen ålder, iklädda färgrika dräkter – i neoklasisk stil, målad i vitt, medan en talrik klunga av sörjande anförvanter trängs för att komma in och följa med i processionen. Som tecken på sorg och tröst, ses en kvinna omfamnad i en annan kvinnas armar till höger, medan kyrkogårdens mur flyr beskrivande en osannolik kurva. För Damián liksom för Christofer Columbus, är världen rund, perspektivet är alltså sfäriskt (stereografisk), om man kan säga så. Den här hyllningen har sin upprinnelse i drömmarna som följde efter den sorgliga begravningsdagen den 17 september 2003. I halvsömnen, i gryningen, mellan två ljus, började den här glansfulla hyllningen till hans far, också han målare, att målas. Flyktpunkten rigoröst respekterad för att komponera, kompenserar den besynnerliga effekten som den omslutande linjen skapar i hans sfäriska perspektiv som låter oss betrakta alla sidor på de tredimensionella objekten. Den som kliver in i hans tavlor genom en av de många allestädes närvarande dörrarna, kliver in i ett planetarium för att i ett valv betrakta avspeglingen av den osedda färgen av vårt gråa liv. Skillnaden är att zenit inte hänger över vårt huvud utan befinner sig framför oss lätt förskjutet från pappkartongens geometriska centrum. Bakom oss finns ingenting mera, allting finns framför oss för att bli betraktat i minsta detalj, även det som vi inte kan varsebli pga. den begränsning som den rätlinjiga spridningen av ljuset skapar. Målaren är allestädes närvarande, omringar objekten och vecklar ut dem för oss inför vår häpna blick, med fullständig naturlighet, som om han sade – ”om Columbus var kapabel att få ett ägg att stå är jag kapabel att visa hela dess rundhet”.
Damián Ibarguren skulle kunna klassificeras som figurativ målare i en ”neoimpressionistisk” variant med till och med en stark ”expressionistisk” accent –om detta skulle bidra till att underlätta för den tillfälliga läsaren eller åskådaren. En grov och effektsökande pointillism härskar och råder i många av hans tavlor. Han försöker därigenom fånga upp ljusets återsken, stunden som förgår och förminskar detaljen. Men inte heller när han placerar oss framför en förgrund, ställer han till vårt förfogande detaljer om sannolika personer, utan i stället visar han oss drag av ideala och konkreta ansikten och personer samtidigt. Karikatyren är ibland obarmhärtig, när konstnären målar den manliga liderlighetens ”djävulska” karaktär. Han har målat en rad tavlor, vars motiv är den nakna mannen och kvinnan, ibland tillsammans i sängen eller utmattade och vilande efter en dag av samlag. Gestaltningen av mannen med djävulens utseende, som är typisk för den kristna ikonografin, rödaktig och till och med utrustad med två horn, är besynnerlig och suggestiv samt intressant för amatörpsykoanalysen. Genom ett absolut herravälde över förgrunden, kungör hannen det framgångsrika besittningstagande som han nyss fullbordat, med en gest av triumf. Ingenting kan vara mera mothårs gentemot den rådande antimachismen. Å andra sidan, är det värt att framhäva kvinnans ro efter att ha tagit hannen i besittning. Ett bra exempel på detta modiglianska drag är ”Första kvinnan”, en tavla av små dimensioner men med en stor attraktionskraft på grund av sin enkelhet. I hans tavlor skryter inte kvinnan över sin seger utan hon uttrycker den genom kroppens hängivenhet, med identisk övertygelse men utan uppståndelse till skillnad från den som slår sig för bröstet, accepterande en plats i bakgrunden bland lakanens veck. Ibarguren är en man som kan nyanserna, som redan vet att livet är reflexion och handling förenad med den ständiga belysningen av det fördolda, det sällsynta. Han vet redan att konstens väg är lång och livet kort. Icke desto mindre målar han oavbrutet, fånge i sina sinnen. I den anekdotsamling som har uppstått kring hans målningar finns det en berättelse om tillkomsten av en av hans senaste tavlor, målad för ovanlighetens skull på en klassiskt inramad tavelduk upphittad på gatan och på vilken någon hade klistrat en affisch. När vår målare promenerar fram och tillbaka till sitt arbete, går han som på jakt, värderande stadens lämningar, som en papperssamlare, på jakt efter en pappkartong i gott skick och av tilltalande storlek för hans fantasi. Den som målar med hans frenesi har aldrig nog med material, saknar alltid oljefärg; men det enda som han inte saknar är inspiration.
Personerna som han målar är överrumplade på bar gärning, som är fallet med tavlan, i stort format, ”El taita” i vilken en far eller äkta man eller vän lämnar ett hus, medan en kvinna med sina två barn tittar på handlingen, från tamburen i bakgrunden. Målarens avsikt visar sig tydligt medan rörelsen antyds lätt. Den här målarens verklighet stämmer inte med fotografiernas utan är fotogram av det vardagliga livet i vilket alla ting fortsätter att vara animerade av sin egen rörelse och sin egen historia. Målaren lever i en vitglödande värld. Färgerna bekräftar detta sjudande. Personerna i hans vision har inte poserat för honom, därav hans desperation för att komprimera, förtäta landskapets alla plan, alla vibrationer, genom att fånga de mest lätta rörelser. De realiteter som hans fantasi skapar är fullständigt sannolika och har vår tids elektroniska och virtuella touche, som det bör vara i hans generation. Erfarenheten att animera bilder är allmänt känd liksom den tecknade seriens språk och är didaktiskt använd till övermättnad av medierna. Därför, även om han inte själv erkänner det, sänder Damián ut sitt upprop: Våga animera, verkligheten existerar därför att vi kan skapa den och ge den liv tack vare datorns bytesenergi.
Ifall denna skapelsekraft och detta betvingande av den virtuella eller cybernetiska konsten känns tyngande, erbjuder oss målaren själv en elegant utväg ifrån problemet i och med att hans kompositioner, i någon synlig vrå, har ett fönster som innehåller ett annat landskap eller något annat. Vi kan smyga in genom ett av dem för att leta efter den nödvändiga stillheten efter en session av förbluffande betraktelse. Ibland är det ett runt fönster i brännpunkten som fyller samma funktion. Därför måste Damiáns verk betraktas långsamt, eftersom det finns tavlor som översvämmas av barock fantasi. Ingen borde nöja sig med det första intrycket; ögna alla detaljer och titta ännu en gång, just som det i ett kalejdoskop plötsligt dyker upp nya former.
Det är inte måleri för akademiker, det befinner sig i den universella strömmen av nedrivning, liksom i alla nutidens konstens och kulturens sfärer. Inte som en barnslig rebellisk handling utan som en demokratisk och demokratiserande sann gest. Inte för att producera tomma generationer av målare i överflöd utan snarare för att eftersträva nya, mera mänskliga synteser, mera insatta i dagens ungdoms sanna dilemman, som har den moderna elektronikens kraft men samtidigt har en framtid av historielöshet, kulturella dvärgar, galna av konsumtionen använd som universalmedel mot smärtan, åstadkommen av den materiella och andliga krisen som vårt land lider av. Kanske kommer våra makthavare en dag att vara målare, poeter, musiker, dansare, författare, män eller kvinnor av skilda sexuell läggning och i motsats till det kommer de inte att kunna vara advokater, notarier, läkare, partimän, arkitekter, ekonomer, kemister, agronomer, ingenjörer etc. Att välja konsten är mogenhetens högsta handling av den som en dag kommer att bli konstnär. Det är beviset på urkonstnärens medvetande, i och med att den verkliga kunskapen är outsäglig vad det gäller själen och sinnet, den är oöverförbar om det inte är genom kunskapens stamning. Även de som använder sig av ordet för att skapa bekräftar det påståendet. Damián Ibargurens val i konstens tjänst är löftet om att ha hittat en väg för att uttrycka sin upplevelse av livet.
|
